Igår hade jag ett av mina tyngsta pass på länge. Allt kändes i princip skit. Åkte 15km rullskidor. Det blåste lite, regnade lite och var allmänt kallt så stavfästet blev kasst och allt kändes egentligen bara värdelöst. Det är väl just såna här pass man bara måste beta av och glömma. En annan liknelse kan vara att man har en betongvägg framför sig hela tiden. :/

Idag stod det 90 minuter löpning på schemat och det kändes extremt bra och gick hur lugnt som helst. Näst intill prat-tempo hela passet och 18km avklarat. Kanske är bra med ”ups and downs” så man kan njuta lite extra när det känns bra. 🙂